Det bästa av allt är att förlora sig i en bok. Jag vet inte hur många familjejular jag tillbringat djupt försjunken i en ny julklappsbok. Kusinerna tjatade om att leka och spela spel och längre fram, när vi blivit äldre, om att hänga och snacka. Men ingenting vi gjorde tillsammans förmådde hålla mitt engagemang uppe på samma sätt som en riktigt bra bok gör. Inte förrän jag själv fick barn. 

Min dotter Alice var elva år när hon upplevde den stora skräcken för första gången. Den man känner när alla de bra böckerna är slut. Skolbiblioteket är utläst och den egna hyllan kan man redan på sina fem fingrar. Och man är fortfarande inte tillräckligt gammal för de lite tyngre och blodigare böckerna i vuxenhyllan. 

– Mamma, sa hon, jag har absolut ingenting att läsa. Jag har läst ALLT. Vad ska jag göra? Det är ju jättelänge tills jag blir stor. 

Hon kunde inte dölja paniken och jag led med henne. Kom ihåg hur det själv hade varit. 

– Tja, vi får väl skriva en egen bok, svarade jag. 

Tanken hade faktiskt legat och grott hos mig ett tag. Ända sedan jag fick den konstiga bilden om svettiga gympaskor i neonfärg på näthinnan. Först blev hon arg och tyckte att bokbristen var alldeles för allvarlig att skoja om. Sedan skrattade hon, för ingen kan väl komma på något så dumt som att skriva en egen bok. Det tog några veckor innan hon kom tillbaka och frågade hur vi skulle göra det. 

– Hur kan det komma sig att en blind tjej ändå liksom ”ser” ett par svettiga gympaskor? undrade jag och såg hur Alice ögonbryn fundersamt drog ihop sig. 

Jag var nämligen helt säker på att personen som såg skorna var blind, men som vuxen fattade jag såklart att det inte var möjligt så där någonstans hade jag kört fast. Det blev Alice som hittade svaret. Där och då började vår gemensamma resa in i skrivandets värld. En värld där vuxen kan få vara barn och barnet få vara den vuxne som bestämmer riktning. 

Numera kan vi försvinna ut på timslånga promenader för att resonera om hur det kommer sig att en viss person får en kraft som Viskarens, hur Jack egentligen ser ut eller varför i all världen den otäcka skurken blev så där känslokall. Numera behöver jag inte vänta till julafton för att känna den alldeles speciella förväntan över en bok. Det bästa av allt är att jag delar det med någon som är precis lika hopplöst tokig i böcker som jag själv.

Alice har blivit 16 år. Lärarna har för länge sedan gett upp hoppet om att kunna styra hennes kreativitet med sina systematiska skoluppgifter. Hon får helt enkelt göra det på sitt sätt. Hittills har jag inte fått några oroliga samtal hem från skolan, inte ens trots ett det för stunden är skräcktema som verkar gälla när hon skriver på egen hand. 

Tänk så många sagor det finns som vill bli berättade. Jag tror att vi alla behöver få drömma oss bort från vardagens allvar och tristess emellanåt. Få återupptäcka barnet inom oss. Det bästa av allt för själen är ändå att få förlora sig i en riktigt bra bok. Allra helst tillsammans med någon annan.